lyckliga slut finns bara i sagor
Har precis påbörjat en ny berättelse eftersom att min andra är helt försvunnen, inte kul. Så här är de första raderna, jag vet att det behövs en ordentlig finslipning och det låter nog ännu sämre när man inte fattar vad det handlar om men men, det får duga för tillfället.
Ensamheten har jag lärt mig att leva med och den tynger mig inte alls längre, saknaden är för stor för att känna och kärlek existerar knappt i mitt liv. Jag har klarat av mycket många andra inte skulle klara av, jag har genomlidit stunder då vissa skulle gett upp och slukats av rädslan, ensamheten och framför allt sorgen. Vissa kanske skulle se mig som en hjälte. Ändå sitter jag i min skolbänk dag in och dag ut och ingen lägger knappt märke till mig men det bekymrar inte mig. Jag har klarat av allt, tagit förbi alla hinder jag har inga utmaningar kvar. Vad finns det då kvar att leva för?
Kommentarer
Trackback
